Ibland är inskurna blad så skarpt avdelade att bladet tycks vara uppbyggt av små bladskivor, dessa kallas för sammansatta blad, i motsats till övriga som följaktligen kallas enkla.
Blad
Blad (latin: folium) existerar en vanligen fotosyntetiserandeorgan hos kärlväxternassporofyt.[1] Bladen växer ut ifrån stammens sidor samt besitter enstaka begränsad samt huvudsakligen grundläggande tillväxt. Deras primära funktion existerar för att liksom näringsorgan medverka nära fotosyntesen, dock dem äger även enstaka mängd andra funktioner för att beläggning.
detta finns städsegröna växter samt lövfällande växter.
Bladen hos barrträden benämns barr. Löv används angående växtdel vid vissa träd samt buskar, ofta inom motsats mot barr, såsom lövträd respektive barrträd.[2]
Hos mossor saknas ark helt vid sporofyten dock bladliknande strukturer (ofta kallade blad) finns hos gametofyterna hos bladmossor samt vissa levermossor.[1]
Bladet är kapabel variera inom storlek ifrån detta mikroskopiskt lilla mot detta jättelikt stora.
Bladen hos den vita vattenblomma samt hos den vanliga örnbräken når ibland ett längd från 1,73 meter. dem maximalt storbladiga från samtliga växter tillhör näckros-, banan- samt palm-familjerna. Den cirkelrunda bladskivan hos den sydamerikanska jättenäckrosen (Victoria reginae) är kapabel äga enstaka diameter från närmare tre meter. Etiopisk banan (Ensete ventricosum) äger växtdel från 5,9 meter längd.
Enbart bladskivan existerar 8,57 meter utdragen.
Enkel vs Förbandslöv.
Vissa palmer, mot modell den ostindiska sockerpalmen (Arenga pinnata) äger växtdel från ända upp mot 7,5 meters längd.
Blad växer fram omedelbart nedanför den tillväxande stamspetsen samt ur stammens yttre sektion, detta önskar yttra ifrån dess barklager (periblemet). Bladspetsen utvecklas ursprunglig, samt tillväxten från bladet sker mot enstaka start var.
Efter en vykort tag slutar dock tillväxten inom spetsen samt bladet växer därefter inom störst utsträckning nära bladets bas, dock även mot ett viss grad inom bladets kanter.
Hos lövfällande samt vidvissnande växter förlorar bladen sin gröna färg vid bas från för att klorofyllproduktionen reducerar beneath vinterhalvåret då energin existerar viktigare på grund av stammen samt grenarna.
tillsammans tiden faller samtliga ark från även hos dem städsegröna, dock då ej varenda vid ett gång.
Blad samt stam
[redigera | redigera wikitext]
Att skilja mellan vad liksom existerar ark samt huvuddel hos ett flora verkar existera enkel. Bladen äger ju dels vanligen enstaka typisk skivlik struktur, medan stammen besitter ett kägellik alternativt cylindrisk struktur.
dock detta finns även fall var dessa sätt för att skilja vid växtdel samt huvuddel ej räcker mot. således mot modell äger bladen hos barrträd, detta önskar yttra barren, ej enstaka skivlik form eller gestalt, utan liknar snarare små grenar. Hos enstaka sektion kaktusväxter, likt inom bladkaktussläktet (Epiphyllum), existerar den blombärande stammen ej rund, utan besitter identisk skivlika form eller gestalt såsom dem flesta växtdel.
Vetenskapligt sett används andra kriterier än dem ovan nämnda. Stammen äger vanligen ej någon bestämd slutstorlek, medan bladet når ett viss storlek beneath växtsäsongen, samt slutar då växa mer. Därför existerar samtliga växtdel vid ett given flora från ungefär identisk storlek. Stammen tillväxer dessutom huvudsakligen inom toppen, medan bladet växer mot nära basen.
Bladen växer ut vid stammens yta, exogent, liksom sidobildningar samt inom struktur från vårtor alternativt utskott. inom enstaka sektion fall samt särskilt hos enhjärtbladiga växter existerar hjärtbladet ej enstaka sidobildning vid stammen, utan står slutligt, detta önskar yttra utgår ifrån skottaxelns spets. växtdel kunna inte någonsin utvecklas ifrån roten hos växterna; ej ens dem ark såsom vid svenska kallas rotblad, dessa växer nämligen ej ut ifrån växternas rötter, utan ifrån enstaka underjordisk huvuddel, jordstam, hos vissa fleråriga örter.
Ett flertal införda lövträdsarter finns även inom den svenska floran.
Uppbyggnad
[redigera | redigera wikitext]
De flesta ark existerar, åtminstone delvis, mot formen skivlika. Den sektion från en ark, såsom äger denna struktur, kallas bladskivan. Förutom denna finns hos en många stort antal ark enstaka nedre sektion likt små frukter från växter upp bladskivan - bladskaftet. Ofta existerar bladskaftets nedre sektion särskilt utvecklad samt kallas då bladfot.
Bladfoten är kapabel hos vissa växtdel likna enstaka papper vilket mer alternativt mindre omsluter stammen, samt kallas då bladslida. Bladslidor förekommer mot modell hos växttäcke samt flockblommiga växter. Hos gräsen arbetar den såsom stödjande kroppsdel på grund av stammen.
Stipler existerar mer alternativt mindre bladlika utbildningar från bladfoten, mot modell hos ros- (Rosaceae) samt ärtväxter (Leguminosae).
Saknas skaftet (oskaftade blad), växer bladen vanligen tillsammans bred bas ut ifrån stammen.
Löv liksom verkar existera dubbelt sammansatta (broschyrer inom broschyrer,) existerar sannolikt gräshoppsträd.
Ofta omsluter då bladbasen stammen helt samt hållet vilket kallas grundlig ark. Detta är kapabel ses hos mot modell vallmo. ifall bladets grundlig flikar växer samman tillsammans med varandra kallas detta genomvuxna växtdel. angående bladen existerar motsatta kunna flikarna ifrån en växtdel växa ihop tillsammans motstående blads flikar.
Detta sker mot modell hos kaprifol (Lonicera caprifolium). detta finns även växtdel likt bildas från enbart skaft (så kallade fylloider) alternativt enbart från slida, dock dessa existerar ej särskilt vanligt förekommande. modell vid den förra typen äger pilblad (Sagittaria sagittifolia), inom sina nedre, beneath vattnet nedsänkta ark samt ett mängd arter inom akaciasläktet (Acacia); mot den senare typen hör dem översta örtbladen hos flera arter från flockblommiga växter (Apiaceae).
Vanligen existerar bladskivan genomdragen från sålunda kallade bladnerver, vilka är kapabel ses vid bladets undersida liksom fastare åsar alternativt ribbor. dem består huvudsakligen från ledningsvävnad. inom nerverna leds en färglösluktlös vätska som är livsnödvändig (och ämnen upplösta inom vatten) mot bladen, samt dem näringsämnen likt bildats inom bladet leds försvunnen mot resten från växten.
Nerverna äger även enstaka rent mekanisk funktion, dem utgör enstaka fast stomme alternativt en skelett vilket spänner ut bladets mjukare delar samt därmed exponerar ett således massiv yta såsom möjligt till inkommande solljus.
Bladets nervsystem existerar mot massiv hjälp till för att känna igen ett flora, samt därför besitter enstaka mängd begrepp till för att förklara olika sorters struktur planta fram, samt man skiljer vid enkelnerviga, handnerviga samt fjädernerviga växtdel.
Hos enkelnerviga (parallellnerviga) växtdel utgår ifrån bladbasen ett mängd jämnstarka nerver vilket löper sidled tillsammans varandra, tillsammans med endast svaga sidogrenar ut inom bladets spets. dem flesta enhjärtbladiga växter äger denna typ från nervsystem. Hos handnerviga växtdel utstrålar en mindre antal, 3-9, jämnstarka nerver ifrån basen vid olika håll (de sammanstrålar alltså ej inom enstaka enda bladspets).
Hos dem handnerviga bladen förgrenar sig dessa huvudnerver ytterligare mot mindre sidogrenar. Detta nervsystem finns hos mot modell hästkastanjens växtdel. Hos fjädernerviga växtdel löper enstaka större nerv - medelnerven - genom bladet ifrån bas mot spets. Denna medelnerv förgrenas längs läka sitt lopp tillsammans med hjälp från fjäderformiga sidonerver, vilket inom sin tur förmå förgrena sig.
dem tvåhjärtbladiga växterna äger vanligen fjädernerviga ark.
I avseende vid omkrets samt liknande kunna bladskivans anta flera olika former. detta enda liksom förmå sägas angående dem allra flesta bladskivor existerar för att dem existerar huvudsakligen tvåsidigt symmetriska. detta existerar ovanligt tillsammans växtdel vilket tydlig existerar osymmetriska.
modell vid osymmetriska bladskivor återfinns bland örtbladen hos dem allmänt odlade arter inom begoniasläktet samt hos dem numeriskt värde sidoställda kronbladen hos ärtväxternas blommor.
Bladskivan kunna artikel grenig alternativt ogrenad. Greniga ark kallas vanligen inskurna samt existerar vanliga hos tvåhjärtbladiga växter samt ormbunkar. Ogrenade växtdel existerar däremot vanliga hos enhjärtbladiga växter, barrträd samt mossor.
Ibland existerar inskurna ark således tydligt avdelade för att bladet tycks existera uppbyggt från små bladskivor, dessa kallas på grund av sammansatta växtdel, inom motsats mot övriga likt följaktligen kallas enkla.
Den lövas slutligen från varenda våra växt, ofta således sent likt inom start från juni, samt avlövas ursprunglig från samtliga, ibland redan inom september.
Sammansatta växtdel existerar vanliga inom flera växtfamiljer, mot modell ärtväxterna samt rosväxterna. dem mot synes självständiga delarna från detta sammansatta bladet kallas småblad. Dessa småblad kunna inom sin tur artikel sammansatta, samt resultatet kallas då dubbelt sammansatta växtdel. Dubbelt sammansatta växtdel förekommer mot modell hos akaciasläktet.
De enkla bladen kallas angående inskärningar saknas helbräddade.
ifall inskärningarna existerar grunda till sågade, naggade alternativt tandade beroende vid inskärningarnas struktur. ifall inskärningarna existerar djupare kallas bladen till flikiga.
Bladform samt nervsystem existerar delvis beroende vid varandra. Flikiga växtdel tillsammans handnervigt nervsystem kallas på grund av handflikiga växtdel medan flikiga ark tillsammans med fjädernervigt nervsystem kallas parflikiga ark.
Bland träden finns detta numeriskt värde huvudtyper från löv: enkla samt sammansatta.
Sammansatta ark tillsammans med handnervigt nervsystem kallas fingrade växtdel, medan sammansatta ark tillsammans med fjädernervigt nervsystem kallas på grund av parbladiga växtdel. dem enkelnerviga bladen existerar vanligen enkla. dem fingrade respektive parbladiga bladen hos palmer (Arecaceae) äger uppstått ur all växtdel genom för att bladskivan rispats upp längs nerverna.
Typer
[redigera | redigera wikitext]
Följande huvudslag från växtdel förmå ifrån urskiljas:
hjärtblad
De växtdel likt utvecklas allra inledningsvis hos växten samt likt finns redan hos detta inom fröet inneslutna växtembryot. Dessa ark existerar inom allmänhet tjocka samt köttiga samt nästan ständigt helbräddade.
lågblad
Fjäll- alternativt slidlika ark, likt ofta uppträder vid årsskottet före örtbladen.
dem existerar oskaftade, ogrenade samt antingen alls ej gröna alternativt enbart svagt smaragdgrön. modell vid liknande finns inom dem små, nedre bladen hos liljekonvaljen (Convallaria majalis), daggkåpesläktet (Alchemilla) tillsammans med flera.
Lövträd existerar vanligtvis lövfällande samt äger antingen enkla alternativt sammansatta löv.
Hos enstaka sektion växter, mot modell tallörten (Monotropa hypopitys) finns inga andra näringsblad än lågblad.
örtblad
Blad inom vanlig innebörd, "lövblad", mellanblad existerar inom regel starkt gröna, oftast försedda tillsammans med både skaft samt rundel samt inom övrigt från dem maximalt växlande former.
högblad
I regel svagt utvecklade växtdel, vilket uppträder senare än örtbladen, inom närheten från blommorna, oftast nära blomskaftens bas.
dem existerar oskaftade samt ogrenade samt oftast många små. Någon gång behärska dem artikel ganska stora. mot modell hos hönsbär (Cornus suecica) samt hos den odlade vita kallans (Zantedeschia aethiopica) hölsterblad. dem existerar då oftast från ett ytterligare färg än den vanliga gröna. andra benämningar till högblad existerar blomskärm, holkblad, skärmblad, stödjeblad, svepe.
fortplantningsblad
foderblad, kronblad, ståndarblad samt pistillblad.
(Se blomma).
basalblad
Blad vilket existerar belägna mot växtens bas.
Funktion
[redigera | redigera wikitext]
Då bladen beneath växtens liv skall fyllning flera olika behov, förmå man ifrån fysiologisk synpunkt urskilja flera stöt från växtdel. dem utan jämförelse viktigaste existerar näringsbladen samt fortplantningsbladen.
Därutöver finns ark liksom besitter särskilda fakta.
Näringsblad
[redigera | redigera wikitext]
De maximalt karakteristiska näringsbladen existerar örtbladen, vilka besitter ett massiv mängd viktiga fakta på grund av näringsupptaget: dem upptar koldioxid, en från växtens viktigaste näringsämnen såsom jämte en färglösluktlös vätska som är livsnödvändig används mot bildande från organisk substans; dem assimilerar (om dagen) den utifrån upptagna samt den ifrån roten genom stammen tillförda, oberedda födan; dem avsöndrar överflödigt dricksvatten inom gasform; dem upptar detta till växtlivet lika väl likt till djurlivet nödvändiga syret, samt dem förvarar (om dem existerar fleråriga) enstaka sektion från växtens reservnäring ovan vintern.
detta finns även örtblad likt äger förmåga för att ta upp andra ämnen än koldioxid, nämligen örtbladen hos dem "insektätande växterna".
Även hjärtbladen existerar ett form eller gestalt från näringsblad. Hos vissa växter, mot modell ärtväxterna, förvaras den näring liksom den unga plantan behöver nära groningen inom hjärtbladen. Hos andra växter, mot modell dadelpalmen, existerar deras funktion för att nära groningen suga upp den näring, likt finns inom frövitan vilket omger dem.
Hos andra växtarter, mot modell barrträden, därför besitter hjärtbladen dels funktionen för att förvara näring samt dels, sedan dem vuxit ut ur fröet samt blivit gröna, uppgiften för att tjänstgöra liksom vanliga örtblad.
Även vissa lågblad förmå fungera vilket näringsblad. detta finns nämligen lågblad hos lökar likt arbetar vilket förvaringsrum till den reservnäring, vilket moderplantan la ner löken på grund av för att användas nära groning.
Blad tillsammans särskilda uppgifter
[redigera | redigera wikitext]
Försvarsblad existerar växtdel likt antingen helt samt hållet alternativt åtminstone delvis ombildats mot stickande kroppsdel, bladtornar, samt likt försvarar växterna mot djurens angrepp. en utmärkt modell vid liknande växtdel existerar tornarna hos berberis (Berberis vulgaris).
Dessa äger sålunda fullständigt förvandlats mot försvarsorgan, för att dem endast tillsammans med något som är svårt att hantera eller övervinna är kapabel igenkännas liksom växtdel. andra modell existerar tistlarnas växtdel, hos vilka dock endast ett sektion från bladgrenarna ombildats mot tornar, medan större delen från bladskivan arbetar såsom näringsblad.
Bladtornar skall ej sammanblandas tillsammans stamtornar, likt dem likt finns vid mot modell hos hagtorn samt slån.)
Klättringsblad existerar sådana växtdel, liksom förekommer hos ett sektion växter tillsammans svag huvuddel samt hjälper dessa växter för att klättra uppför samt klänga sig intill fastare objekt. Klättringsbladen existerar oftast försedda tillsammans med samt tidvis helt samt hållet förvandlade mot trådlika, vindlande kroppsdel, således kallade klängen.
modell finns hos ett massiv mängd ärtväxter. inom bland besitter klättringsbladen inga klängen, utan använder sina då ganska starkt utvecklade bladskaft på grund av för att gripa fast inom andra objekt. således ser detta ut hos enstaka mängd arter inom klematissläktet (Clematis) samt arter inom smilaxsläktet (Smilax).
Flytblad existerar ark hos enstaka sektion vattenväxter såsom fullfölja för att växterna håller sig flytande inom vattnet.
inom denna typ från växtdel finns ganska stora håligheter vilket innehåller atmosfär, liksom en slags simblåsor.
Vattenblad alternativt gälblad existerar trådfint delade inom vätska nedsänkta växtdel hos vattenväxter. Trådningen syftar mot för att låta enstaka större bladyta anlända inom kontakt tillsammans med vattnet (se heterofylli).
Andra modell vid egendomliga växtdel existerar dem insektätande växternas.
Anatomi: epidermis samt mesofyll
[redigera | redigera wikitext]
Bladet består från enstaka hudvävnad (epidermis) såsom omger grundvävnaden - bladköttet (mesofyll) inom vilket nerverna finns inneslutna.
Hudvävnad
Hudvävnadens (epidermis) övning existerar för att skydda bladet mot till kraftfull vattenavdunstning.
Den består från en skikt celler, vars ytterväggar vanligen existerar starkt förtjockade samt försedda tillsammans med kutikula. inom hudvävnaden finns klyvöppningar, dock vanligen inom vida större antal inom huden vid bladets undersida.
Grundvävnad
Grundvävnaden (mesofyll) existerar uppbyggd från tunnväggiga, klorofyllförande parenkymceller.
Man kunna vanligen urskilja numeriskt värde slags celler, dels långsträckta, cylindriska, liksom ligger närmast översidans hud samt står vinkelrätt mot denna, palissadvävnad (denna kunna existera ett mot flera cellskikt tjock); dels mer alternativt mindre rundade alternativt greniga celler närmast bladets undersida, svampparenkym.
Kloroplaster (klorofyllkorn) återfinns inom både typerna, dock maximalt inom palissadvävnaden, varför denna utgör den egentliga assimilationsvävnaden.
Mellan svampparenkymets celler finns stora luftrum, vilka står inom förbindelse tillsammans med den yttre luften genom klyvöppningarna. Ofta existerar luftrummen inom svampparenkymet omedelbart innanför enstaka klyvöppning betydligt större än inom övriga delar från detta samt bildar enstaka därför kallad andhåla. Svampparenkymet kallas även transpirations- alternativt andningsvävnad.
växtdel tillsammans med svampparenkym innehåller alltså mindre klorofyll samt mer atmosfär samt blir därmed vanligen blekare målade vid undersidan.
Nerver
Ledningsvävnaden utgörs vanligen från en kollateralt kärlknippe. Detta knippe äger tillsammans med veddelen uppåt då detta existerar ett direkt fortsättning från stammens kärlknippen, vilket besitter veddelen inåt.
Oftast åtföljs kärlknippena från ledgrupper från förtjockade celler, liksom bidrar mot nervernas fasthet.
Bladets uppbyggnad existerar ett resultat från dess funktion likt en koldioxidassimilerande kroppsdel. Då fotosyntes kräver ljus, därför återfinns den vid kloroplaster rika palissadvävnaden vid ovansidan var den förmå motta störst mängd ljus.
dem fasta nerverna bidrar dessutom mot för att breda ut enstaka således massiv assimilerande yta vilket möjligt. Luftens koldioxid tillförs palissaderna huvudsakligen underifrån genom undersidans klyvöppningar, likt denna plats existerar mindre utsatta på grund av alltför kraftfull avdunstning. Palissadcellen existerar även den maximalt lämpliga assimilationscellen, då ljuset förmå tränga fram mot kloroplasterna utan för att passera genom tvärväggar, såsom skulle minska ljusstyrkan.
inom palissadcellerna bildas organisk substans, vilket genom svampparenkymet leds in inom nerverna samt på det sättet ut mot växtens olika delar.
Denna uppdelning från funktioner mellan bladets båda sidor kallas dorsiventralitet, dock detta existerar ej varenda växtdel vilket skiljer vid ovan- samt undersida vid detta sätt.
Hos enstaka mängd växter, inom synnerhet liknande likt existerar utsatta till starkt ljus samt uttorkning, existerar bladen således kallat isolaterala, detta önskar yttra för att över- samt undersidan existerar uppbyggd vid identisk sätt, både vad beträffar hudvävnaden samt grundvävnaden. Detta innebär alltså för att palissadceller finns även vid bladets undersida.
En sektion växter, mot modell barrträd samt ranunkelväxter (Ranunculaceae), saknar egentliga palissader. Assimilationscellerna existerar denna plats mer alternativt mindre isodiametriska, dock existerar genom veck vid väggen avdelade inom mindre kammare, såsom plats på grund av sig motsvarar ett palissadcell. Mesofyllcellerna inom bladkanten existerar oftast starkt förtjockade, till för att hindra bladets sönderrivning.
Ljuset besitter en bestämmande påverkan vid assimilationsvävnadens utbildning; växtdel utsatta till starkt ljus (solblad) äger en väl utvecklat palissadsystem, medan växtdel inom skugga äger svagt utbildade alternativt alls inga palissadceller.
Livscykel samt livslängd
[redigera | redigera wikitext]
I jämförelse tillsammans med huvuddel samt rötter blir bladen inom allmänhet ej särskilt gamla.
ett särdeles betalkort livstid besitter blommornas växtdel, inom synnerhet kronbladen samt ståndarbladen. dock även dem ark, såsom når den högsta åldern, nämligen örtbladen, blir vanligen ej särdeles gamla.
Hos dem flesta växter, åtminstone inom dem kallare klimaten, dör samt faller örtbladen från identisk kalenderår vilket dem bildats. inom land existerar detta mot modell endast en litet antal från växterna såsom äger fleråriga blad; mot modell barrträden.
inom varmare klimat existerar antalet växter tillsammans fleråriga ark (så kallade städsegröna växter) många större. Hos enstaka sektion från dessa är kapabel bladen bli ganska gamla; hos welwitschia (Welwitschia mirabilis) kunna hjärtbladen mot samt tillsammans med bli mer än 100 kalenderår.
Säsongsmässig lövförlust
[redigera | redigera wikitext]
Löv inom tempererade, boreala samt säsongsmässiga torra zoner kunna artikel säsongslövande (faller beneath den mörka säsongen).
Denna mekanism på grund av för att fångstredskap löv kallas abskission. ifall enstaka planta ej får ljus gulnar den. beneath kalla samt ljussvaga höstar byter löven färg samt blir gula, ljusorange alternativt röda eftersom olika pigment (karotenoider samt xantofyller) framträder då trädet reagerar vid kylan samt minskat solljus genom för att begränsa klorofyllproduktionen.
Röda antocyaninpigment produceras inom bladet. i enlighet med enstaka forskning ifrån Umeå högskola ger den röda egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser löven en viktigt skydd mot solens strålar, en slags solskyddsmedel på grund av träd. då klorofyllet försvunnit ifrån bladen är kapabel trädet ett fåtal till många ljus. Den röda egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser hindrar då ljuset.[3][4]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]
Noter
[redigera | redigera wikitext]
Webbkällor
[redigera | redigera wikitext]
Den på denna plats artikeln existerar helt alternativt delvis baserad vid ämne ifrån skandinavisk familjebok, växtdel, 1904–1926.